Kategori: Grooming

Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.

Den 1 januari i år blev Barnkonventionen lag. Det är väldigt bra, men Barnkonventionen liksom de andra lagar vi har som ska skydda barn är egentligen bara ord. För att dessa ord ska ha någon betydelse krävs handling – av oss vuxna.

Barnkonventionen talar om att vi måste arbeta för att förebygga att barn utsätts för brott. Vi kan inte fortsätta blunda för det som händer. Barn utsätts för brott på alla platser där de befinner sig, i hemmet, i skolan, på fritiden och på internet.

Internet är en plats där de allra flesta barn befinner sig flera timmar varje dag. Internet är på många sätt en fantastisk plats där barn kan få kontakt med andra som är som dem, något som är särskilt viktigt för de barn som inte har så många vänner utanför internet. Men dessa barn är också de som har störst behov av bekräftelse och det gör att de är särskilt sårbara – och denna sårbarhet är förövare mästare på att utnyttja för att tillfredsställa sina egna behov.

Barn på internet riskerar att utsättas för sexuella övergrepp, och detta måste vi tillsammans göra allt vad vi kan för att förhindra. Sexuella övergrepp som sker på internet är svåra att upptäcka särskilt eftersom som barn som utsätts sällan berättar. Barn som blivit utsatta och inte får stöd och hjälp riskerar att må dåligt och drabbas av psykisk ohälsa.

Men vad kan vi då göra för att förebygga?

För det första måste vi våga se att många barn faktiskt utsätts och riskerar att utsättas. Det är en obehaglig tanke men först när vi vågar tänka den kan vi arbeta för att förebygga. Skolor kan arbeta förebyggande genom att utbilda personalen och sedan låta dem utbilda eleverna. Föräldrar kan bjudas in till föreläsningar och diskussioner. Det är viktigt att detta inte sker bara vid ett enstaka tillfälle utan att det är något som återkommer minst en gång varje termin, och det måste dessutom finnas möjlighet för elever att komma och prata enskilt med kurator, skolsköterska eller någon annan trygg vuxen. Skolorna behöver handlingsplaner för hur man ska agera när någon elev har utsatts.

Barnkonventionen har blivit lag och nu ska vi tillsammans se till att den blir verklighet.

Internet skapar fantastiska möjligheter för att lära sig nya saker, ha kontakt med vänner och kanske lära känna nya kompisar. Men på internet finns, precis som i resten av vår verklighet, också faror. Alla är inte den de utger sig för att vara, och vuxna som vill utnyttja barn sexuellt finns både på och utanför internet. Det är en skrämmande tanke att våra barn och unga riskerar att utsättas för övergrepp när de besöker internet, och man vill förstås göra allt för att skydda dem. Som förälder får man nästan lust att förbjuda dem att vara där men förbud är inget bra alternativ. Vad vi i stället måste göra är att inse att internet är en del av verkligheten med allt vad den innebär, vare sig vi vill eller inte.

I stället för att förbjuda måste vi vuxna engagera oss mer i vad våra unga göra på nätet, och sätta upp förhållningsregler anpassade efter ålder precis som vi gör utanför internet. Om våra barn börjar spela till exempel fotboll kommer vi att köra dem till träningen, titta på matcher med mera. Det är helt självklart att vi engagerar oss i fotbollen eftersom våra barn gör det. På samma sätt måste vi engagera oss i vad våra barn gör på internet – spela spel tillsammans, upptäcka olika platser, informera om fördelar och risker, visa bra sidor och varna för dåliga. På det här sättet kommer en förtroendefull relation byggas upp, och en förtroendefull relation är det bästa man kan ha för att skydda våra barn.

För att vi ska kunna stoppa förövarna måste våra barn berätta om de utsätts. Barn och unga som blivit utsatta känner stor skuld och skam, trots att de inte har gjort något fel, och bestämmer sig därför för att inte berätta om det som har hänt. Det är således viktigt att vi vuxna förklarar att om de skulle utsättas för något obehagligt så är det inte för att de har gjort något fel. Vi måste också vara tydliga med att vi aldrig kommer att klandra eller bestraffa dem för det som har hänt, och så måste vi träna oss på att lyssna på svåra saker utan att bli alltför upprörda, arga eller ledsna. De unga som utsatts måste kunna känna sig trygga i att vi klarar att ta emot deras berättelser.

Tillsammans kan vi göra internet till en tryggare plats för våra unga.